Selma

Selma – min tokfia

Den 13 juli 1999 föddes 10 små underverk hos Livsgnistans kennel. En av tikarna fick namnet Busfrö, och hon skulle några månader senare bli mitt busfrö!

Efter att ha längtat efter en egen hund i mååånga år var det äntligen dags att hämta hem mitt Busfrö, den 9 september 1999.

Jag tror aldrig en bilresa har varit längre… det känndes som en hel evighet innan vi äntligen var framme i Malung. Det var dags för Busfrö att komma hem, och hon fick då namnet Selma.

Som valp var Selma otroligt busig, favoritbuset var att ha dragkamp med mina strumpor medans jag försökte få dem på mina fötter… Resultatet? När Selma var runt 6 månader hade jag knappt ett par strumpor som det inte var ett hål i…
Men som den ursöta varelsen hon ändå var, så förlät jag henne givetvis 😉

Selma var i mina ögon bland det vackraste som går att finna i hundväg. Tyvärr kom ett medfött skelettfel ivägen för hennes tänkta karriär som utställningshund. Det förändrar dock inte att hon var otroligt vacker!

Hur underbar hon än var, var hon en hund med många rädslor. Det började som liten valp, när det mesta som lät högt skrämde henne. Allt från hammarslag från något hus på området till en bil som baktände.
Främmande människor var också skrämmande, och inte hjälpte det att hon blev skrämd som ung.

För Selma var flocken allt, det var viktigt att alla var med, och alla som fanns med i flocken älskade hon högt!

Selma var för mig så mycket mer än en hund. Hon var en av mina bästa vänner. Hon delade glädje och sorg, torkade mina tårar när jag grät och var där när jag skrattade!

När jag flyttade hemmifrån fick hon bo kvar hos mina föräldrar. Att bo i lägenhet var inget för henne. Men jag såg henne ändå alltid som min hund.

Hösten 2009 upptäcktes cancer i hennes mage, det fanns ingenting att göra åt det, och hon fick somna in 30 november.

Det finns nog inte ord för mina känslor för henne. Så underbar som hon var, så mycket tokigheter hon hittade på. Även nu i maj 2010 rinner tårarna när jag skriver om henne. Det är svårt att inte vara självisk, men jag försöker tänka att hon inte har ont, och hon är någonstans där smällare, raketer och annat inte skrämmer henne.

Vila i frid, mitt älskade Busfrö!